fredag 8 maj 2015

Sara Vindra~ Stalonien

När vi fortfarande bodde i Stalonien brukade vi stanna hemma på helgerna för att återhämta oss efter den fulla veckan. Sandra och Veiko som både två spenderade sina dagar i skolan, Sandra som sistaårselev och Veiko som lärare, var bara glada över att sova ut och jag föredrog också hemmamiljön före den tråkiga, statliga TV-stationen HTV. Varje söndag träffades Staloniens feministiska organisation för att diskutera nya idéer om hur man kunde underlätta kvinnornas situation i diktaturen vi levde i. Det var aldrig mycket som hände i den gruppen, så därför hade några andra vänner och jag tagit initiativet till en egen, illegal feministisk organisation. Vi träffades varannan onsdag, stående i kö till ett bageri i området. Även om man inte fick stå närmare varann än en halv meter lyckades vi skicka lappar till varandra, där vi smidde planer om en demonstration som jag inte hann genomföra innan jag var tvungen att fly. 

Flykten hade vi själva planerat inom familjen. Trots att både Veiko och jag var respekterade personer här i staden, var vi inte nöjda med vår tillvaro. Vi hade det långt ifrån lika hemskt som människorna i slumkvarteren hade det, men jag som journalist märkte hur många frågor som var tabu att diskutera, främst samhällskritiska ämnen. Jag längtade efter att skriva om mina feministiska åsikter, ville skriva vad jag tyckte om Staloniens censur på de flesta yttranden. När även Veiko blev förbjuden att ta upp andra politiska system och nyheter från grannländerna i sin undervisning kände vi att det var dags. Vi ansökte om utresetillstånd med anledning av en internationell fotbollstävling som min man och dotter skulle medverka i. När vi till slut fick svar av myndigheterna fick vi inte tillåtelse att lämna Stalonien. Vi hade av flera andra familjer hört samma historia, så vi visste att vi var tvungna att lämna landet själva. 

Vi hade packat en resväska med mat, kläder och annat essentiellt som vi skulle behöva. Min moster bodde i Sverige, så att ta oss norrut var det självklara valet när vi bestämde vart vi ville fly. Flera kvällar i rad diskuterade vi hur vi skulle ta oss över gränsen. En torsdagskväll knackade det på dörren, medan vi var samlade runt köksbordet. Två poliser stegade in i huset och såg oss med vår världskarta liggande på bordet.
”Ursäkta att vi stör, men vad är det som händer här?” frågade den ena polisen ogillande.
”Ehm” fick jag fram. ”Vi förhör Sandra på hennes geografiläxa.” 
Polisen såg misstänksamt på oss, men nickade långsamt.
”Vi kom för att meddela att från och med nästa måndag kommer HTV endast sända reportage om huvudstaden. Så på måndag morgon skickar vi en bil som tar dig dit”. Polisen pekade på mig och jag nickade. 
”Okej, tack för informationen!”
När de två kvinnorna lämnat lägenheten såg vi på varann. Vi visste att deras meddelande bara var en ursäkt för att se vad vi höll på med, vilket betydde att de anade att vi hade planer som de inte skulle ha accepterat. 

Två morgnar senare var vi på väg. Vi hade pratat med en vän till familjen som för staten transporterade jordgubbar från andra sidan gränsen. Han stuvade in oss i lastbilen mitt i natten. Vi skumpade fram över de ofta dåligt underhållna grusvägarna genom Stalonien. Av rädsla att bli upptäckta av någon höll vi oss knäpptysta under hela färden. Jag vet inte hur länge vi satt inklämda mellan staplar av jordgubbskartonger som skulle fyllas på i Sverige och skickas tillbaka, men efter en tid som kändes som ett halvt dygn stannade plötsligt lastbilen. Röster hördes utifrån och jag var livrädd att tullvakterna skulle öppna bagageutrymmet och upptäcka oss, en familj på flykt. Minuterna tickade förbi, i takt med våra bultande hjärtan. Rösterna blev fler och fler och jag hörde de ropa på stalonska. Jag har aldrig varit lika skräckslagen som dessa långa tjugo minuter där vi klämde ihop oss, inte rörde en fena och hoppades på det bästa. 


Efter en uppskattad evighet hörde vi hur motorn startades och vi fortsatte vår resa mot Sverige. Vi kom fram till min mosters by två dagar senare och idag, flera år senare, bor vi kvar i samma ort. Det tog ett tag för oss att anpassa oss efter en svensk levnadsstandard och om jag ska vara helt ärlig kan jag fortfarande inte hela texten till nationalsången. Vi sökte asyl och fick stanna i Sverige. Tillsammans med Karin, min moster, lever vi i ett radhus i utkanten av orten, Sandra går i svensk skola och jag jobbar som frilansjournalist, främst med inrikting om diktaturer och medborgares situation i världen. Jag inser att vi har haft det ovanligt lätt att lämna vårt land, men rädslan jag kände när jag satt bland de tomma kartongerna som luktade övermogna jordgubbar kommer jag aldrig glömma. Ingen i vår familj kan till exempel äta jordgubbar längre, eftersom minnena och känslorna blir för starka. Men jag tycker att jag har vant mig vid Sverige. I Stalonien har sedan förra   vintern tagit ett ännu fastare grepp kring folket och allt fler asylsökande kommer till Sverige för att ha en bättre tillvaro än i Stalonien. 

onsdag 29 april 2015

Konsthistoria - Caspar David Friedrich

Caspar David Friedrich 

Caspar David Friedrich var en tysk konstnär som levde under slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet (under romantiken, slutet av 1700-talet). Han föddes 1774 i Greifswald och dog 1840. Han är en av de mest berömda tyska konstnärerna under romantiken, och han är mest känd för att måla bilder på stora landskap där det står en människa med ryggen mot och betraktar naturen. Han blandar även in klassicismens (1600-1700-talet) naturbilder, med romantikens mer romantiska och drömmande bilder. 

Syftet med bilden är att berätta och delge en stämning eller känsla, vilket är det som konstverk från romantiken är mest kända för. Därför lägger man ner mycket tid och energi på bakgrunden/landskapet  som man kan se att Caspar David Friedrich har gjort. Man känner starka känslor, mest längtan. När människorna står och blickar ut över landskapet i stillhet, ska man även känna lugnhet. 


Der Wanderer über dem Nebelmeer (gjord cirka 1818, betyder Vandraren över dimhavet) visar en ganska lång man (antagligen en man, eftersom denna klädseln var vanlig vid män under 1800-talet) i svart rock och käpp som står på en klippa och blickar ut över ett landskap. Landskapet är olika berg och klippformationer som antingen täcks av vatten eller dimma (en ljus vit/blå färg, bilden heter Vandraren över dimhavet). Hela bilden är mest i svarta, blåa, vita och gråa färg färgtoner. Himlen är antingen skymnings/eller gryningshimmel, eftersom den är tillräckligt mörk att inte vara under dagen, men man kan fortfarande se ett par gula strimmor av solen. Landskapet är ganska vilt, antingen dimman som finns lite överallt eller vattnet som har stora vågor, men mannen betraktar lugnt och avslappnat landskapet. Han ser längtande ut, står med ryggen mot "publiken". Bakgrunden/landskapet är väldigt mäktigt och det blir ännu kraftigare effekt eftersom färgerna flyter ihop med varandra och har ungefär samma nyanser.  Mannen i förgrunden är klädd i svart och står ut ganska mycket mot bakgrunden.


Jag tycker bilden utstrålar en fin känsla av lugn och stillhet, vilket jag gillar. Även om färgerna inte är de finaste (är inte det största fan:et av blåa färger) så tycker jag om motivet och mannens lugn framför stormen. Dessutom ser landskapet väldigt fint ut, med bergen osv. Därför tycker jag om Vandraren över dimhavet. 

Vandraren över dimhavet
Frau vor untergehender Sonne
Sunset

Källor:

(Bilderna är hämtade från wikipedia) (utom den sista)

måndag 13 april 2015

Dumpad - Hattar / ord

Vit hatt: Per Brinkemo har skrev boken 2004. 

Gul hatt: Det är en intressant historia. Lärorikt.

Svart hatt: Fyrkantigt skriven. Hade kunnat vara lite mer underhållande. 

Röd hatt: När Ahmed gick för att hämta sitt järnrör som han lämnat i gräset bakom ett plank bakom skolan och han inte hittade det. Efteråt kände han sig lättade över att han inte hittade röret, han undrade vad han hade gjort om han hittat det. Hade han skadat eller dödat sin kompis Daniel? Vi kände igen oss därför att hjärnan kopplas bort när man är arg. Allting svartnar. Efteråt ångrar man sig och är glad över att man inte gjorde någonting dumt. 

Grön hatt: Ahmed är snabb som blixten. Modig som ett lejon. Ilsken som ett bi (när han blir arg). Rädd som en jagad gris. Envis som en lax. 

Blå hatt: Svenskt: Somaliskt: De slår sina barn. De håller hårt på sin religion, kultur och tradition. Olika syn på man, kvinnor, äldre och yngre. 

Permanent: För alltid.
Transithallen: Den hallen i en flygplats där man väntar på sitt nästa flyg.
Sparsmakad: Enformigt, det sticker inte ut.
Abrupt: Tvärt, plötsligt.
Misströsta: Ge upp hoppet.
Måfå: På slump, man höftar till.
Avfärdande: Avvisande, man stöter bort.
De otrogna: De som inte följer regler lagar (inom religion)
Härkomst: Bakgrund, etnicitet, påbrå.
Vibrerande: Små, mer intensiva skakningar.
I trans: I hypnos. Man är borta, i en annan värld. 

fredag 27 mars 2015

HKK - plansch


Självbedömning:

Jag är nöjd med min plansch eftersom den innehåller mycket fakta, men fortfarande på ett enkelt sätt. Färgerna passar ihop någorlunda bra och bilderna på maten gör det hela trevligare också. Till nästa gång ska jag tänka på att kanske göra allt lite mer enklare.

HKK: matlagningsprov


Utvärdering: 

Jag tycker att framsidan blev bra och att bilden passade bra. Jag tänkte ha både färsfylld paprika och morotssallad och det fanns med på framsidan. Menyn såg trevlig och enkel ut och jag gillar inte när det är för "fint" och uppritat.

Prisutvärderingen blev bra, jag använde pris-häftet och lunchen kostade under 15:-. Jag hade kunnat göra mer sallad och fortfarande kommit under 15:-. 

Utvärderingen blev bra, jag gjorde mitt bästa och fick med allt jag visste. 

torsdag 26 februari 2015

Le Voyage

Le décembre passé je suis allée à Rostock avec ma chorale. Nous avons pris le ferry-boat de Trelleborg à Rostock, à neuf heures du matin. Nous sommes arrivés à Rostock à trois heures d l'après-midi. Nous avons mangé dans une église. Nous sommes allés à nôtre hostel. Il a été formidable. J'ai partagé une chambre avec Agnes, Linnea et Alice. Au soir nous sommes retournés à l'église. Nous avons mangé dîner avec beaucoup de personnes. 

Le soleil a brillé et il a neigé aussi. Samedi, nous sommes allés à l'église. Là-bas nous avons mangé et chanté. Au soir nous avons un concert, nous sommes allés à Rostock, pour voir les les marchés de Noël. Les marchés ont été très formidables.

Au matin démange, nous avons chanté dans l'église. Nous avons mangé le déjeuner, nous sommes allés au port par autobus. Nous sommes rentrés avec le ferry-boat. De Trelleborg à Lund, nous avons pris le train et l'autobus. Nous avons été à la maison à neuf heures du soir. 

J'ai aimé ce voyage, parce que être avec mes amis dans une weekend a été fantastique et Rostock est une très belle ville. 

onsdag 25 februari 2015

Reportage & Artikel

Vad tycker du om metoden att spärra sidor på internet? Jag tror inte det kommer att hjälpa något egentligen, om man inte stänger ner hela sidan och inte bara blockar den från vissa nätverk.

Vilka tecken på att det här är en tidningsartikel finner du? Den har en rubrik, ingress och brödtext. Den besvarar frågorna vad, när, hur, varför, vem och var. Den handlar om något som hänt nära i tiden och kan tänkas vara intressant för läsaren. 



Hur tycker du att man ska arbeta för att stoppa nätmobbning? Jag vet inte vad som skulle vara det bästa sättet att arbeta emot nätmobbning. Man har försökt många saker, men de har uppenbarligen inte fungerat. Man skulle kunna försöka anmäla alla sidor som till en större del enbart används till internetmobbning. Sen kan man stänga ner dessa sidor, fast det skulle vara någon "högre makt" [staten, myndigheter] som får göra det i så fall. Det skulle vara svårt att bestämma vilka sidor som skulle förbjudas och på internet är det svårt att stänga ner privata sidor. 

Vilka tecken på att det här är ett reportage finner du? Det finns, precis som i en artikel, rubrik, ingress och brödtext. Den handlar inte helt om en aktuell händelse, utan mer om en långvarande studie. Det finns mycket fakta och är skriven i lite mer personlig stil. 
Sammanfatta reportaget och dess viktigaste budskap i 10 meningar. Reportaget beskriver en studie som gjorts av två kvinnor som handlar om nätmobbning bland ungdomar. Studien handlar om att mobbningen drabbar fler yngre än tidigare och också fler tjejer. Många negativa kommentarer handlar om utseende. Budskapet med reportaget är att få folk att förstå att det nätmobbning och "vanlig" mobbning är samma sak. Ofta hänger nätmobbningen tillsammans med det som till exempel händer i skolan. Den drabbade känner sig ofta också osäker hemma. Dessutom säger Ann Frisén [psykologiprofessor och genomföraren av undersökningen] att det är barnen, eller i alla fall de yngre, vi ska fokusera på istället för de äldre ungdomarna. Det är klart att även ungdomar blir mobbade, men endast 9% av niondeklassarna har blivit drabbade av mobbning till 10-åringarnas 16%. Nätmobbningen var dock mindre hos de yngre. Det var "bara" 4% som blev mobbade på nätet. Undersökningen är genomförd av Ann Frisén och Sofia Berne.